– ett försök att lägga grunden för ett långsiktigt arbete för goda uppväxtvillkor

Rapport_nr_75[1]

Författare: Åsa Bringlöv. Rapport 75/09
Kraven på samverkan kring barn som riskerar att fara illa ökar kontinuerligt. Både i projektform och i vanlig verksamhet finns otaliga initiativ till att utveckla nya samarbetsformer, eller att utöka en samverkan som redan existerar. Det vanliga är att dessa initiativ omfattar några lokala samarbetspartners och att samverkan bygger på relationer mellan medlemmarna i de samverkande organisationerna. Dvs på att det finns en önskan inom varje organisation att samverka. Detta sätt att genomföra intensifierad samverkan brukar benämnas som bottom-up-modellen. Arbetet har stöd på chefsnivå men initiativet ligger hos personalen som arbetar i den direkta klientkontakten. Då initiativen till samverkan bygger på enskilda personers närvaro är det vanligt att samverkan försvinner när denna personal slutar eller går till annan tjänstgöring.
Denna rapport redovisar starten på ett samverkansprojekt av annan karaktär, som i stället kan karakteriseras som top-down. Det omfattar dessutom alla verksamheter som arbetar med barn och unga i den aktuella kommunen, i såväl förebyggande som behandlande verksamheter.
Rapporten är en beskrivning och utvärdering av den första fasen av denna arbetsprocess: en utveckling av en ny organisation för samverkan, såväl till formen som till innehållet. Projektmedlen tilldelades kommunen men projektet har inbegripit också de verksamheter inom landsting och stat som möter barn och ungdom, som hälsovård och polis. Nu när den inledande arbetsprocessen är slut står man inför implementeringen av de slutsatser som formulerats i hela kommunen.
Rapporten redovisar ett resultat av ett projektarbete inom samverkansfältet som troligen kan ses som ovanligt hoppfullt. Många av de svårigheter som är mera regel än undantag i det här sammanhanget lyser med sin frånvaro. Inte mindre intressant blir nästa fas i projektet, implementeringen av samverkansidéerna i hela kommunen. Kommer det att visa sig att modellen top-down blir mer effektiv än tidigare prövade modeller i att skapa den hållbara och långsiktiga samverkan som allmänt efterlyses, och också föreskrives i bl a socialtjänstlagen?