Samarbete i projektform mellan kommuner och FoU-enhet

I vissa kommuner finns alltså nätverksprocessen som en möjlighet för familjer med barn och ungdomar som blir utredda för misstanke om att de far illa. De två kommuner som ingår i detta projekt har båda en arbetsgrupp som ordnar nätverksmöten, på ”beställning” av sina utredningsenheter. Dessa enheter fungerar kommunövergripande och är förlagda till kommunernas centrum, såväl till geografi som till organisationstillhörighet. Enheterna kan ha litet olika benämningar men i rapporten har de här kallats nätverksgrupper.

Under vintern 2009 tog en av nätverksgrupperna kontakt med sin FoU-enhet för att samtala om möjligheterna att genomföra en utvärdering. Redan hade man då formulerat en idé om att även grannkommunen, genom sin nätverksgrupp med samma FoU-tillhörighet, kunde vara intresserad av att genomföra ett liknande utvärderingsarbete. Efter en längre process med kontakt mellan grupperna och mellan deras chefer kom man överens om att genomföra en utvärdering tillsammans, med FoU-enheten som samordnare.

 

Ett flexibelt projekt – och långvarigt

Då viljan och intresset var större än resurserna kom organisation och genomförande av projektet att präglas av tillfälliga lösningar. Med utvärderingsplanen i bakhuvudet fångades resurser i form av arbetsinsatser vartefter sådana möjligheter dök upp. Projektet fungerade flexibelt på det sättet att vägen till resultatet av studien inte var rak. Särskilt de C-uppsatser som fick fungera som delrapporter i projektet var i viss mån kompromisser ämnes- och formmässigt. De fokuserade områden inom nätverksarbetet som kanske inte var nätverksgruppernas utan mera uppsatsförfattarnas förstaval, men väckte ändå ett stort intresse hos de praktiskt verksamma, såväl nätverks- som utredningsgrupper, när de publicerades. Högskolans krav på hur uppsatser skall utformas kombinerades med en god läsbarhet och meningsfulla ämnen för alla intressenter. Sökandet efter teoretiska begrepp som skulle kunna sammanfatta empirin, en viktig del av en akademisk uppsats, uppfattades likaså som mycket intressant av de praktiskt verksamma runt familjerna.

Projektmötena – ett ömsesidigt kunskaps- och erfarenhetsutbyte

Vid projektets start hade ingen projektmedlem, varken inom kommun eller FoU, någon aning om att projektet skulle bli mycket långvarigt, och att projektmötena skulle bli många.

Ett interaktivt arbetssätt

Ett interaktivt arbetssätt att genomföra forskning och utvärderingsarbete motiveras av att det gör intressenterna delaktiga i forskningsprocessen. De är med och ger synpunkter på vilka frågor som är adekvata ur nyttosynpunkt för det sociala arbetet, de har synpunkter på vilka metoder som är realistiska med olika målgrupper för undersökningen, de har synpunkter på hur man ska tolka undersökningsresultaten ur ett praktiskt perspektiv och på vilka resultat som är särskilt viktiga att formulera och sprida. I sin ambition att arbeta med en forskning som är praktiknära och användbar har ett interaktivt arbetssätt utvecklats inom den kommunala FoU-enheten. På FoU-Södertörn har förts diskussioner under en lång tid hur man i varje nytt projekt arbetar interaktivt med personalen. Projektet Att mobilisera inför nätverksmöte blev ett gott exempel på ett interaktivt arbetssätt med forskare och personal ur nätverksgrupperna som partners. Utan att det diskuterades så mycket kom både forsknings- och nätverkspersonal att ordna gemensamma projektmöten i stort sett genom hela projektet. Det blev en möjlighet till intressanta samtal om såväl undersökningen, praktiken och om konsekvenser av kontinuerliga erfarenheter av undersökningsarbetet. Man träffades under nästan 3 års tid, ca 6 gånger om året. Alla faser av utvärderingen, från planering till textformuleringar, och alla de praktiska lösningar som möjliggjorde att detta till slut blev en sammanhållen utvärdering, diskuterades av hela projektgruppen, dvs. nätverkspersonal och forskningspersonal. Underhand behövdes ibland chefers beslutsmandat. Då inbjöds till ett möte som förstärktes med cheferna för nätverksgrupperna. På det sättet fungerade cheferna, också med delaktighet av FoU-Södertörns chef, som projektets styrgrupp.

Seminarier om delrapporterna

Delrapporterna var också C-uppsatser inom akademin (Angerbjörn & Eckstein, 2010, Steive, 2010). De fick betydelse i projektet på två sätt:

  • de blev till ny kunskap om nätverksarbete som presenterades på seminarier för samarbetspartners till nätverksgrupperna, främst utredande socialsekreterare.
  • några frågor ur rapporterna blev föremål för mycket samtal i projektgruppen, med frågan om rapporternas slutsatser borde leda till förändrade rutiner för nätverksarbetet.

Tidigare har presenterats en sammanställning av respektive rapport. Här görs en anknytning till innehållet i seminarierna och metodutvecklingssamtal som följde på publiceringen av rapporterna i projektet och socialtjänsten i de två kommunerna. I den första rapporten blev författarens funderingar kring skillnaderna mellan de personer som definieras som starka respektive svaga länkar med avseende på hur de tas tillvara i förändringsarbetet kring barnet eller ungdomen. En slutsats i rapporten är att de resurser som de svaga länkarna representerar inte tas till vara. Personerna som är svaga länkar, dvs finns längre ifrån huvudpersonen på nätverkskartan, känner sig osäkra på vilken roll de hade under mötet och över hur aktiva de skulle vara. Författaren drar slutsatsen att de svaga länkarna behöver kontaktas innan för att klargöra dessa frågor, dvs mobiliseringen behöver vara mer omsorgsfull för dem. I den andra rapporten presenterade författaren kommunikationsmodell och kulturell dominans som ett huvudresultat som bör leda till reflektion över nätverksarbetet, eller kanske, det sociala arbetet generellt. Med hänvisning till Bourdieaus begrepp doxa konstaterar författaren att de personer i nätverksarbetet som representerar socialtjänsten har ett försprång i formuleringsföreträdet då det är socialtjänstens kultur som dominerar såväl utredningsarbete som nätverksprocessen. Slutsatserna väckte stort intresse i samtalen om hur arbetet genomförs med klienterna. Men det står klart att det är svårt att ”översätta” sådana resonemang till en ny praktik, dvs det är svårt för personalen att konkretisera sitt tolkningsföreträde. Den typen av reflektion behöver utvecklas.

 

Metodutvecklande samtal under projektets sammankomster

De ämnen som kom upp under projektmötena styrdes av utvärderingens frågor som akut behövde avhandlas. Men projektmötena användes också i stor utsträckning av nätverksgrupperna för samtal om gemensamma arbetsfrågor som gällde det praktiska genomförandet av nätverksmötet med planering och slutsatser. Personalens arbetsfrågor kom att påverka utvärderingen så att de infördes i utvärderingsarbetet. Intervjuguiden ändrades då och då under den långa materialinsamlingen, inte i grunden men främst genom tillägg av frågor, medan andra frågor kom att få en mer tillbakadragen plats i intervjuarbetet. I dokumentationen av projektmöten, möten med styrgrupp och seminarier för samarbetspartners finns en hel del frågor som har metodutvecklande karaktär för nätverksarbetet. En del av dessa frågor uppstod ur den kontinuerliga analysen av materialet – frågan som ställdes var då: motiverar detta resultat en förändring av praktiken? Vissa förändringar av arbetsrutinerna förekom under projekttiden men studien redovisar inte förändringarna systematiskt eftersom deras bakgrund inte studerades med avseende på motiv. En annan undersökning behövs därför för att definiera motiv för när nätverksarbetets rutiner ändras. Nedan presenteras några frågor som var föremål för samtal under projektmötena. De aktualiserades vanligast genom att den aktuella intervjuaren presenterade några intervjusvar som väcks hans eller hennes intresse. Antalet intervjuare inom denna utvärdering har varit 6 stycken, dock har inte alla gjort ett lika omfattande intervjuarbete. Några av dessa ämnen finns med i rapporternas analysdelar, men inte alla. Då nätverksgrupperna fann dem relevanta att diskutera presenteras de kort här, även om de alltså inte motiverade en behandling i analysavsnitten.

Frågorna presenteras i den ordning de uppträdde under projektet, dvs presentationen har ingen prioriteringsordning.

 

Utvärderingsresultat – enstaka utsagor eller massivt stöd i empirin?

Sammanfattande resultat av empirin ledde till samtal om nätverksarbetet med avseende på de egna rutinerna och förslag till förändringar som kunde följa på resultaten. Men lika ofta var det någon enstaka utsaga från någon intervjuperson som intervjuaren fäst sig vid. Då handlade det vanligen om att den utsagan associerade till andra under det praktiska arbetet, eller till ett förhållande som intervjuaren hade funderat på, själv hade mött eller blev särskilt intresserad av. Dessa två källor till reflektioner över rutiner och arbetssätt anknyter till förhållandet mellan forskning och beprövad erfarenhet, två av benen i den evidensbaserade praktiken. Att en sortering och systematisering av ett material hör samman med forskningsresultat är en konventionell sanning. Men vad är den ”beprövade erfarenheten”?  Är det kanske den som reflekteras över när enstaka utsagor tar fäste och blir till intresse i en arbetsgrupp? Ett uttalande från en eller några klienter väcker en fråga som man funderat mycket över. I vilket fall så var personalen själv uppmärksam på skillnaden mellan dessa två olika förutsättningar för uppmärksamheten mot nya tankar och funderingar i vardagsarbetet med familjerna. Man undrade: vad ska redovisas som slutsatser i rapporten?

Nätverksmötet som bedömningshjälp alternativt insats

I projektmötena återkom frågan om nätverksprocessens övergripande syfte. Det växte fram en diskussion om vilken roll nätverksarbetet har generellt – är det så att nätverksmötets utredande roll ökar? Många utredande socialsekreterare ser fördelar med nätverksmötet som informationstillfälle utöver andra möten med familjen. Men i nätverksgruppernas diskussion väcks frågan om det är etiskt försvarbart att ha enbart ett informationsinhämtande syfte med mötet. Dvs är det etiskt att låta utredaren styra mötet till form och innehåll mot egen informationsinhämtning, att göra det till ett arrangemang som får organisationens perspektiv? Oavsett vilket syfte man väljer med nätverksmötet så får det naturligtvis, och ska ha, ett viktigt moment av information till utredaren. Men vad kan man då kalla ett möte med ett vidare syfte, det som arrangeras ur familjens perspektiv  – problemlösande? Det handlar kanske om hur man definierar sitt nätverksarbete i förhållande till terapibegreppet, något som finns väl förankrat i nätverkslitteraturen. För närvarande finns dock ingen teoretisk bas för att betrakta nätverksinsatser som terapi. En skillnad mot nätverksarbetets barndomstid.

Handläggarna långsamma att inbjuda till nätverksmöte – det kommer sent i utredningen

I en utvärdering i Huddinge (Hartvig, 2010) av en satsning på nätverksmötet som del i utredningsarbetet med barn och ungdom generellt framkom att de handläggande socialsekreterarna var väldigt sena i sitt initiativ att inleda arbetet med att ordna ett nätverksmöte. I detta projekt visar sig samma förhållande. Det leder till samtal under projektmötena hur man kan bidra till att snabba upp socialsekreterarens beslut att inleda processen med nätverksmöte för en familj.

Jämförelser mellan kommunerna

En ansenlig del av samtalen under våra projektmöten upptogs av att uppmärksamma likheter och skillnader i arbetsrutiner i nätverksarbetet i de två kommunerna, och relaterat till nätverksarbete på annat håll, som man känner till. Det handlade om jämförelser i motivationsarbetet, inbjudningsrutiner, uppdelning av uppgifter mellan nätverk och nätverksledare under olika faser av processen m.m. Samtalen berörde då området en förändrad praktik, det var en kommunikation om möjligheterna till förändringar av arbetet i vardagen utifrån erfarenhetsutbytet.

Användningen av nätverkskarta

Vid vilka tillfällen gör man en nätverkskarta för barnet eller ungdomen? Nätverkskartan har blivit ett instrument knutet till vissa möjligheter och görs inte rutinmässigt.

 

Nätverksmöten eller nätverksterapi – vad gör vi?

Den ursprungliga nätverksterapin – och det moderna nätverksmötet, en kontrastering som gav upphov till samtal om arbetsmodellen och terapibegreppet.

 

Hur man gör med sekretessfrågan när ett nätverksarbete ska inledas?

Förtryckt blankett eller muntligt samtycke?  Intressant är hur familjerna ser på samtyckesfrågan, det framkommer synpunkter på att det borde ingå som en fråga i utvärderingen.

 

Mobiliserings/förberedelse-perioden

I materialet framkommer synpunkter från de anhöriga och familjen att tiden för planeringen inför det första nätverksmötet är för lång. Och tvärtom, ibland tycker man den är för kort. Det väcker frågan i nätverksgrupperna hur lång denna period faktiskt är, vilket då blir en undersökning i sig eftersom frågan inte togs upp i denna. Frågan är viktig, kanske speciellt när huvudpersonen är tonåring. Erfarenheten av utvärderingsarbete med tonåringar är att de tycker att det mesta som ordnas av vuxna tar (för) lång tid.

Antalet nätverksmöten för en familj – en övergång till två möten som rutin

Det växer fram en konsensus kring att arbetet blir mindre stressat med flera möten. Innehåller modellen två möten så finns en chans till om man missar något.  Man kan också dela upp arbetet innehållsmässigt om det är två möten. Till exempel kan man arbeta med den gemensamma bilden och bedömningen av problemet under det första mötet och med förslag på olika lösningar under det andra.

Tiden

Blir ett samtalsämne också i detta sammanhang: hur lång tid ska gå mellan det första och det andra mötet? En viss tid till det andra mötet gör det möjligt att uppmärksamma om deltagarna har genomfört det som beslutades på möte nummer ett att de skulle göra. För lång tid är, å andra sidan, motivationssänkande och kan ge låg närvaro på det följande mötet.

 

Inledningen av nätverksmötet – ska det ägnas mobiliseringsarbete?

I samband med samtal om tiden för mobiliseringsarbetet uppkommer förslaget att inledningen av det första mötet ska ägnas mobiliseringen, i syfte att förkorta tiden mellan inbjudan och själva nätverksmötet. Det kan också motiveras av att mobiliseringen är en presentation av nätverksprocessen som ska motivera till att vara aktiv och hänger därmed nära samman innehållsmässigt med inledningens vanliga utformning?  En del intervjumaterial upplyser också om att en noggrannare presentation av nätverksmötets mål och funktion skulle ha underlättat för vissa deltagare. De skulle ha sluppit fundera så mycket över vilket sammanhang nätverksmötet existerar i, något som störde koncentrationen bort från huvudpersonens situation. Men nej, man önskar inte förlägga mobiliseringen helt och hållet till första delen av mötet. Det blir en ganska enhällig slutsats av samtalet om mobilisering och inledning. Det finns generell information om nätverksmöten och nätverksarbete som deltagarna behöver få innan mötet, medan mötet genast ska fokusera på den specifika familjens situation. Men ibland kan det också bli så att mobiliseringssamtalet kommer för nära det privata problemet för familjen. Då vill man stoppa och hänvisa till en fortsättning under mötet. Mobiliseringsarbete ska röra sig om att familjen får information, inte om att de professionella inhämtar information.

Vem ska göra mobiliseringsarbetet – familjen eller professionen?

Olika synpunkter diskuteras och rutinerna ser också olika ut.

Ska man fördjupa mobiliseringsarbetet i handläggarledet?

Frågan motiveras av att en del intervjumaterial tyder på att deltagarna kommer till mötet med många frågor om vad ett nätverksmöte är. Skulle deras frågor kunna besvaras på förhand i större utsträckning om den som de kanske känner bäst, utredaren, får en större roll i mobiliseringsarbetet. Här finns olika synpunkter men ett argument mot detta är att erbjudandet till handläggaren att ta hela arbetet med nätverksprocessen blir en motivation för handläggaren att använda sig av nätverksmöte. Att öka nätverksarbetet till omfattningen är ett mål i båda kommunerna.

Att använda kunskapen från uppsatserna

Innehåll och slutsatser i de två delrapporterna blev också använt som diskussionsmaterial under projektgruppens möten. Perspektivet blev då om rapporterna borde resultera i förändrade rutiner för nätverksprocessen, och i så fall för vilka målgrupper och i vilka situationer. Nedan presenteras rapporterna kort utifrån de samtal som projektgruppen förde om dem.

Starka och svaga länkar

I Angerbjörns & Ecksteins (2010) uppsats är förhållandet mellan svaga och starka länkar uppmärksammat. En del praktiska konsekvenser skulle kunna bli följden av att de svaga länkarna funderar mycket över sin funktion och betydelse under nätverksmötet. Ett exempel är att det diskuterades om man borde ha ett förmöte med de svaga länkarna, för att de ska få möjlighet att förstå sammanhanget med nätverksprocessen. Det visade sig att många av dem funderade hela mötet över sin roll och funktion de hade och borde ha, och vilken aktivitet som förväntades av dem.

I den andra uppsatsen (Steive, 2010) har de svaga länkarna uppmärksammats särskilt i intervjuarbetet och det visar sig att det finns upplevelser av att inte vara efterfrågad, liksom missnöje över att inte ta den plats i mötet som man skulle vilja. Därmed tycks det som om de svaga länkarna faktiskt bara får en motsvarande roll på mötet som i verkliga livet – ett avstånd till själva mötescentrum.

Finns konsensus om nätverksmötets syfte mellan familj och de professionella?

Detta är Steives (2010) fokus i uppsatsen. Hennes slutsats är att framgången med nätverksprocessen just handlar om att vara överens om syftet. Det är framför allt handläggaren som är den centrala professionella i frågan. Olika vägar att åstadkomma en gemensam uppfattning om syftet tog en hel del tid för samtal i nätverksgrupperna. Så också under de seminarier med nätverksgruppernas samarbetspartners som man inbjöd till. Steive menar att den övergripande frågan om familjen kommer att bli nöjd eller missnöjd med sin nätverksprocess generellt hör samman med frågan om det gemensamma syftet.